Alla inlägg
av Ulf Ahrner
17 juni, 2022
Uppdaterad: 20 juni, 2022
Det sägs ofta att Sverige är världens mest ekonomiskt jämlika land. Vi påstås ofta ha världens minsta lönespridning, alltså skillnaden mellan de lägst betalda och de högst betalda, och vi har förmodligen den minsta skillnaden i livsinkomst mellan könen. Vi har även mest transfereringar från hög- till låginkomsttagare, genom världens tyngsta skattetryck och världens mest omfattande bidragssystem. Men på senare år har det pratats alltmer om ökande klyftor, utanförskap och ungdomar som inte har råd att flytta hemifrån. Är det något på gång, och vad säger egentligen statistiken?
Det var den italienske statistikern Corrado Gini som redan 1912 (!) formulerade en metod för att mäta ekonomisk jämlikhet. Den statistiska metoden mäter hur spridda lönerna och förmögenheterna är i en population, tex ett land eller en region, och uttrycker den som ett enda %-tal, som därmed lätt kan jämföras med andra länder eller regioner. Siffran 0% skulle innebära att det helt saknas skillnader, dvs att alla hade exakt lika mycket pengar. Omvänt skulle siffran 100% innebära att en enda individ hade alla pengar. Siffror över 70% eller under 30% kan anses extrema internationellt sett.
Efter flera decennier av Socialdemokratisk dominans hade Sverige i slutet på 1980-talet världens lägsta lönespridning. Men de höga skatterna och statliga monopolen skapade dåliga förutsättningar för tillväxt, och det hela kulminerade i en spektakulär krasch i början av 90-talet. Skattesystemet reformerades, med bland annat separation av skatten på inkomst av tjänst respektive kapital. Det infördes ränteavdrag, Riksbanken blev självständig och statliga monopol som telefoni, elektricitet och tv avskaffades (tänk att det BARA fanns SVT 1 och 2).
Men utöver det gjorde Carl Bildts regering även enorma satsningar på datorer och Internet, i skolor och i hemmen. Alla dessa förändringar lade grunden till det svenska IT-undret, med rader av framgångsrika IT-företag. Avskaffandet av arvs- och gåvoskatterna gjorde att de svenskar som blev rika på de nya företagen började stanna i landet, istället för att som tidigare fly till Schweitz (på 1970-talet var för övrigt den högsta marginalskatten 102%).
Den svenska GINI-koefficienten med avseende på inkomstspridning har alltså ökat de senaste decennierna, och är nu ca 29%. Men det är faktiskt fortfarande bland de absolut lägsta i världen! Bland utvecklade länder är det i princip bara de andra nordiska länderna samt Nederländerna som har lägre, och då handlar det ändå bara om ett par %. Vi har alltså synnerligen små löneskillnader internationellt sett. Men hur är det då med spridningen i förmögenheter?
Vad många inte känner till är att Sverige har en oproportionerligt stor del väldigt rika människor. Flest dollarmiljardärer per capita har en radda skatteparadis, tex Schweiz, men efter dem kommer – Sverige. Vi har alltså flest miljardärer per capita, av alla länder, i hela världen. Dubbelt så många miljardärer som USA, och dessutom hela fyra gånger (!) så många egenföretagare per capita än USA. Kapitalvinstskatten och bolagsskatten är samtidigt på samma nivå som USA, medan marginalskatten på inkomster är väldigt mycket högre.
Att Sverige har seglat upp som världens kanske främsta entreprenörsland är dock inte bara 90-talsreformernas förtjänst. Till skillnad från USA, och för övrigt de flesta av världens länder, har vi i Sverige ett starkt socialt skyddsnät, statsfinansierat utbildningssystem samt bland världens lägsta grad av korruption. Det gör att förutsättningarna att starta företag förmodligen är bättre här än i alla andra länder.
Den låga inkomstspridningen och de höga skatterna på arbete gör det svårt att ”bli rik” på att jobba. Samtidigt gör den förmånliga beskattningen av kapital det väldigt lönsamt att vara entreprenör. Följden blir mycket stora förmögenhetsskillnader. I tex USA är det som bekant mycket större klasskillnader än i Sverige, men förmögenhetsspridningen blir ändå lägre pga att det är möjligt att tjäna väldigt mycket pengar även som anställd. Det finns alltså en mycket större andel ”halvrika” amerikaner – ett segment som nästan helt saknas i Sverige.
För alla de som är anställda återstår då att investera de pengar man tjänar, för att kunna dra nytta av de låga skatterna på kapital, och inte minst på bostadsförsäljningar. Att äga sin bostad har länge varit den bästa investering man kan göra. Bostäder har i snitt samma utveckling som börsen, fast till lägre risk, och med hävstång i och med att större delen är köpt för lånade pengar. Börsen är bästa sparandet för att hålla takten med marknaden medan man sparar till insatsen, och till sina barn, och till sin pension. Då är det maximal avkastning per tagen risk som är viktigast av allt, och där är Fundler i en klass för sig!
*Riskinformation: Historisk utveckling är ingen garanti för framtida avkastning. En investering i värdepapper/fonder kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka det investerade kapitalet.
Mer relaterad läsning
Hur mycket kommer räntan höjas de närmaste åren?
